Morgonrockslördag II

Mätt och belåten har jag sjunkit ner i min säng igen. Eldruskan och Slöpricken packar inför övernattning hos trollsyster. Jämmersnok och jag ska på party ikväll, det ska bli kul att få studera lite nya människor, äta lite gott, vara på äventyr med Jämmersnok, krama om min kompis och bara ha kul i största allmänhet.

Jag har köpt en svart kostym, lite aningen för trång men det får inte bli ett gram upp nu utan ett par kilo ner så det gör inget. Det gör verkligen inget. Dessutom kan jag ha den utan att den spricker. Men svart blir det. För tröjan är svart den med, lite trist men så får det bli.

Tidigare idag var vi på äventyr inne i Eldruskan. Det började med att hon var rastlös, sedan blev hon smådum mot oss andra så när Mea föreslog att jag skulle skicka ett stycke Eldruska till henne tänkte jag först, ja det hade varit skönt det men sedan tänkte jag, vad ska Mea med en rastlös Eldruska till. Så jag frågade och svaret var, för att pussa henne och kittla henne. Så jag tänkte, det är nog melodin. Nu blev det inte riktigt så. Istället fick hon ge sej på sin mamma med en kudde. Jäklars vad arg hon var. Jämmersnok valde att gå ut ur rummet medan jag själv skyddade ansiktet och sedan fick hon mata på. När hon gråtande slagits en stund frågade jag vem det var hon slog och sedan hade vi ett underbart samtal.

Mycket handlade om att hon inte tyckte att hon hade en naturlig plats i kompisgänget, att hon var en udda fågel. Hon berättade vad några hade sagt och hur det hade känts. Under tiden som hon tömde sej syntes det en skillnad i hennes ögon. Jag sa egentligen ingenting, jag frågade bara lite när jag inte förstod. Rätt vad det är så bokstavligen ser jag hur en styrka växer fram, beslutsamheten var påtaglig. Det slutade med att hon kom fram till att hon kanske inte ens ville passa in. Jag är hellre ensam än jag gör en massa saker jag inte tror på. En av killarna i klassen hade sagt att hon var punkig av sej, det var ingen komplimang. Jag berättade för Eldruskan att jag önskade att jag hade varit lite punkigare som tjej eftersom jag tycker att det finns en sundhet över det. Beroende på anledningen till punkigheten förstås. Inte som protest. Inte för att vara udda av princip utan snarare att tillåta sej att vara den vi är. Utan att bry sej så mycket om hur det uppfattas,

Sedan pratade vi om Kackerlackan, att hon hade pratat med honom innan jag berättat att det inte gått så bra för honom och att det var så skönt när jag berättade det för då slapp hon bära på informationen själv. Hon hade nämligen ringt till honom och lite irriterat frågat varför han hade skaffat jobb i Norge, då syns vi ju ännu mindre. Då hade han blivit arg, frågat henne vilket jävla jobb hon tyckte att han skulle välja då. Hon hade svarat inte vet jag och sedan inte velat prata mer med honom. Jag hörde att han var full mamma, jag hör det på rösten. Den blir konstig. Lite argare. Hon kunde inte riktigt förklara men jag förstod precis vad hon menade. Nu säger hon att hon inte bryr sej speciellt, så länge som hon slipper vara där när han är full.

Ett viktigt samtal som gav energi. Det stärkte mej. Och det stärkte Eldruskan. Jag är så stolt över henne när jag ser henne sjungande packa sina saker på rummet. Plötsligt leker livet för 11-åringen igen. Men så bra får vi inte ha det så Slöpricken måste dra igång istället. Herregud, hur skulle det vara om trollmamma blev sysslolös.

Morgonrockslördag

Ligger i sängen fortfarande, njuter av att lyssna på Eldruskan och Jämmersnok när de lagar mat. Hon steker äggen och han pyttipannan. Själv sov jag hur länge som helst. Sedan fick jag äntligen prata lite med Mea på msn, det kändes som 100 år hade passerat. Märkte att Eldruskan var på underligt humör. Som en katt. Inte nu alltså, men då, när jag satt framför datorn.

Nu ropar de att maten är klar, jag får fortsätta sen.

Galet leende Evelina

vill vinna ett kök. Jag skulle vilja att hon vann det.

Undrar hur många klick från vinsten hon är?

http://evelinagustavsson.blogspot.com/2009/12/ett-kok.html

Saknar

min vanliga uppkoppling.

Glömska

Låg här i sängen, pratade lite med Mea på msn. Kände att jag inte hade någon lust att stressa mer, att jobbet just nu kräver lite för mycket. Att jag känner mej stressad och helt i ofas. Men att jag försöker hålla det till arbetstid och faktiskt lyckats rätt ok idag. Jag hjälpte Eldruskan med läxor istället för att sitta vid datorn och jobba och vi hade det riktigt trevligt. Så det kändes bra att ligga här med datorn på magen, tills jag kom på att första lådan i adventskalendern inte är riggad. Inga ledtrådar är skrivna, inga rebusar är ritade, inga skattkartor målade, ingen present ligger och väntar. Jag vet inte ens vart vi lagt påsen med alla småpresenter i.

Men det blir väl till att ge sej upp från sängvärmen, det är bara löjligt att tro att jag ska komma ihåg att gå upp lite tidigare för att fixa det imorgon. Att höra dem rusa upp och dra ut lådan för att hitta INGENTING, det vill jag inte. Räcker med den gången jag glömde tandfen 2 gånger på raken. Undrar vad jag ska välja i den första. Om jag tar en lite större eller finare present första dagen kanske de blir besvikna på resten av innehållet. Det är nog bättre att ta de finaste lite senare. Hmm, undrar var vi ska gömma presenterna i år. Nåja, det får jag fundera på imorgon, nu gäller det att gömma present nr 1 och få en ledtråd i lådan innan jag slocknar av ren utmattning.

Vansinnesljus

Mörkret  har svårt att ta sej in nu när ljusets krigare hänger i fönstret. Överallt finns de. Vackra stjärnor som lyser upp. Adventsljusstakar som glimmar. Allra bäst gillar jag att titta in i trädgårdar där människor inte kan få nog. Lysande renar och tomtar pryder fasaden. Häckar fulla av blinkande lampor. Träd dränkta i neonpluppar. Staket inrullade i ljusslingor.

Överallt lyser det. Och blinkar. Vansinnesljusen är ett faktum.

Det är fasansfullt. Och mycket roande.

Juletår

Jag ligger i sängen och känner tårarna trilla nerför mitt ansikte. Det värker i mitt bröst. Med jämna mellanrum håller jag boken mot mitt bröst. Som om det skulle gör smärtan mindre. Sist jag badade råkade jag doppa ner halva boken i vattnet så den är extra tjock att hålla i nu när den torkat. Jag håller i den hårt, smeker dess omslag och tänker på det som står. Jag tänker på hur det skulle ha varit att leva i Molching i början på 40-talet. Att sitta gömd i en iskall källare, hatad, bespottad, dömd till att dö, frusen, hungrig och törstig. Eller att vara de som gömmer honom. De som trotsat sin rädsla. De som vill göra det som känns rätt trots att det kommer att kosta.

Eller de som jagar, hatar, gasar, plågar och förgör. De som slutat tänka och känna. Hur det skulle vara att vara en av dem och plötsligt vakna upp. Plötsligt se det jag har gjort. Eller vaknade de aldrig upp? Eller att vara den som väljer sina egna barn på bekostnad av någon annans förälder. Eller att vara den som överlever ett krig men inte har någonting att komma tillbaka till.

Jag går upp och tänder mitt adventsljus. Jag pratar med Mea på msn. Jag sitter alldeles stilla. Och ännu en tår hittar sin väg längs min kind.

Ole dole doff…

Robinson, nja,  jag vet inte, det känns inte speciellt kul, kanske är det för tidigt att säga något om det, kanske har jag tröttnat, vi får se. Jag känner att jag sitter och retar mej en aning. Det är inte bra.

Innan det började hade jag i alla fall en riktigt skön stund med ungarna. Jag tar tillbaka det där med att jag inte lät mej irriteras. Plötsligt drar Slöpricken Eldruskan i hårtofsen, hon kontrar med stenhårt kittel som resulterar i en Slöpricksspark rätt i Eldruskans öga som ger upp ett illvrål som skrämmer skiten ur mej där jag ligger och läser boken där Döden är berättare. Jag flyger upp ur sängen och dundrar med hårda steg ut i vardagsrummet och undrar vad i helvete det är som pågår.

Troligtvis såg de att Draken hade vaknat och att det inte var att leka med för de kom efter och inom ett par minuter låg vi alla huller om buller i sängen och läste varsin bok. Jämmersnok slöt upp men valde Julakatalogen istället. Det som jag trodde skulle bli en riktigt nervpåfrestande pissekväll blev istället en stund av harmoni. Det är få saker som kan reta upp mej så snabbt, det ena är barnen när de skriker och slåss och det andra är datorer som krånglar. Då letar sej svordomarna snabbt ur min mun, rättare sagt så forsar de fram som rena niagarafallet.

Nu ska de andra kolla på Eragon och jag vet inte om jag redan nu ska borsta tänderna och flytta mej till sängen eller om jag ska njuta av en stunds sömn i soffan. Ole dole doff …

Sur unge och stearinljus

Vi har varit hos trollsyster och kollat på när trollsvåger bakat. Tyvärr åkte vi hem innan lussekatterna var klara, men det blir fika imorgon istället. Eldruskan tillbringade större delen av kvällen i garderoben eftersom hon blev förbannad på sin egen dumhet och vägrade skämmas offentligt. Frågar ni henne beror allting på att hon fick världens pissigaste morsa på sin lott och jag tycker det är så skönt de gånger som hennes humör går mej spårlöst förbi. Slöpricken har vi inte sett röken av på hela dagen så honom har jag inte heller irriterat mej på.

Nu har vi mofsat i oss varsin kebab och livet känns helt ok, aningen övermätt men en stund raklång på sängen ordnar upp det. Jag väntar med spänning på kvällens avsnitt av Robinson, det är mitt nya helgnöje och det enda jag ser på TV och det kan jag göra liggande lika gärna. I våra fönster lyser adventsstjärnorna, vi kunde ha blivit av med vårt hus under trollsysterbesöket för ungarna hade dragit för gardinerna i vardagsrummet och då missade vi att blåsa ut ett blockljus som stod där, heter det så, blockljus? Det var i alla fall det första vi la märke till när vi kom hem, den fladdrande lågan i fönstret med gardinen framför.

Nu sliter Slöpricken i min arm, det är hans tur att ha uppkoppling.

Kärlek till livet

Det är helt underbart att känna den. Och tilliten. Glädjen. Att springa runt med skrattbyxorna på. Att se det stora i det lilla. Att känna tacksamhet. Att känna sej fri som en fågel inifrån och ut. Att bara stå där med armarna rakt upp i luften och känna att ja jag vill leva och jag vill leva precis här. Det känns skönt.